Ännu en superhjältefilm, ännu ett filmbaserat spel. Samtidigt som Iron Man 2 gör premiär på biografer runt om i Sverige skeppar SEGA spel baserade på filmen till spelbutikerna. Med tanke på att föregångaren sågades universellt tog jag mig an Nintendo DS-versionen av Iron Man 2 med låga förväntningar, och spelet lyckas inte överraska. Iron Man 2 DS har ett par intressanta idéer, men ett illa genomtänkt kontrollsystem och en plågsamt hög svårighetsgrad knuffar det farligt nära ospelbarhetens gräns.

Handlingen i Iron Man 2 DS är orelaterad till handlingen i filmen, och berättar hur Tony Stark – Iron Man – motvilligt blir engagerad i en konflikt mellan spionorganisationen S.H.I.E.L.D. och ryska separatister ledda av General Shatalov. Handlingen berättas genom dialoger mellan huvudrollsinnehavarna, och till skillnad från föregångaren saknar Nintendo DS-versionen av Iron Man 2 röstskådespelare. Dialogerna lyckas fånga karaktärernas personlighet, i synnerhet Tony Starks, men den gör ett dåligt jobb med att förklara handlingen och driva den vidare.

Nytt perspektiv, bekant resultat

En betydligt större skillnad mellan DS-versionerna av Iron Man och Iron Man 2 är att den senare är en 2D-plattformare. Rent konceptuellt känns det ganska självklart: Iron Man kan flyga, skjuta och slåss, vilket borde vara allt man behöver för att skapa en kompetent mash-up mellan, säg, Contra och R-Type. SEGA har dock en historia av att fumla bort sjävklara koncept. Och det är precis vad de gör i Nintendo DS-versionen av Iron Man 2.

Innan varje bana får man välja om man vill spela som Iron Man, som är lättmanövrerad och snabb, eller War Machine, som är svårhanterlig men har en större och betydligt mer kraftfull arsenal. Oavsett vilken man väljer blir man dock snart varse att man inte har tillräckligt många fingrar för att kunna styra spelarkaraktären ordentligt. Iron Man 2 DS kräver att man använder axelknapparna, styrkorset, stylusen och ABXY-knapparna samtidigt, vilket är klumpigt när man ska ta sig framåt på spelets banor och fullkomligt omöjligt under dess löjligt svåra strider. Man dör. Gång på gång på gång. Det tog fyra försök och hela mitt förråd av svordomar innan jag klarade av den andra banan.

När man dör dyker ett pussel upp på skärmen, och lyckas man lösa det innan tiden tar slut fylls hälosmetern och man får fortsätta spela där man dog. Misslyckas man får man börja om vid banans början. Jag kan föreställa mig att den här funktionen delvis hade kunnat väga upp den orättvisa svårighetsgraden, men spelet försöker aldrig förklara hur pusslet fungerar. Efter att jag hade konsulterat manualen och prövat ett par gånger började jag förstå vad spelet ville att jag skulle göra, men om jag inte skulle recensera spelet hade jag gett upp långt innan dess.

Med det sagt finns det vissa aspekter av Iron Man 2 DS som är intressanta. Mellan uppdragen återvänder Tony Stark till sitt laboratorium, där man kan använda de poäng man samlar in till att låsa upp nya attacker och rörelser, titta på serietidningsomslag man har hittat på banorna och ta sig an olika utmaningar i en simulator. Man kan också spela igenom gamla uppdrag en gång till. Alla välkomna funktioner, men jag frågar mig ändå om tiden utvecklarna lade ner på extrafunktionerna inte borde ha investerats i att göra spelet spelbart istället.

Slutsats

Vilket osökt för mig till huvudfrågan: Är Iron Man 2 DS spelbart? Knappt. Striderna är orättvisa, minispelet som startas när man dör förklaras aldrig närmare och kontrollsystemet verkar vara anpassat efter någon med tre händer. Tar man sig tiden, pengarna och tålamodet att ändå ge Iron Man 2 en chans kommer man att hitta ett visst nöje i dialogerna, men är det värt det? Nja.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Bilder: Iron Man 2: The Video Game (DS)
2. Recension: Sonic & SEGA All-Stars Racing (DS)
3. Recension: WarioWare: Do It Yourself (DS)

Efter att ha utvecklat sex spel i Nintendos minispelserie WarioWare har Intelligent Systems fått slut på idéer. I seriens senaste del lämnar de därför över manteln till oss spelare, och låter oss utveckla minispelen i WarioWare: Do It Yourself. Tack vare väl realiserade verktyg som introduceras genom lättförståeliga guider går det både snabbt och enkelt att skapa kreativa minispel, men de dåliga möjligheterna att dela de minispelen med andra spelare är en onödig brist som håller spelet tillbaka. Trots det: om du är en kreativ person med ett Nintendo DS och ett intresse för speldesign är WarioWare: Do It Yourself ett självklart köp.

Trots att WarioWare: D.I.Y. först och främst är en miljö som låter dig skapa egna minispel har spelets utvecklare även skickat med en bunt med sina egna skapelser, och när spelet börjar får du möjlighet att pröva på ett par av dem. Nya paket med minispel görs tillgängliga på daglig basis. Det är ett trevligt tidsfördriv, och ger dig också möjlighet att importera spelens grafik, musik och funktioner till dina egna projekt. Efter provturen får du en obligatorisk grundkurs i hur man skapar egna minispel i WarioWare: D.I.Y.. Sammanlagt finns det tre pedagogiska steg-för-steg-guider som går igenom hur man skapar tre olika spel från början till slut, och när man är färdig med dem får man tillgång till ytterligare 32 guider som går igenom mer avancerade tekniker.

Do It Yourself

När man skapar ett minispel i WarioWare: Do It Yourself börjar man vanligtvis med spelets grafik. Studion innehåller ett funktionellt grafikprogram som låter dig skapa spelens bakgrunder och bilder för de olika objekten, som kan ha animationer med upp till fyra rutor. Vad gäller själva skapelseprocessen har man tillgång till pennor av varierande tjocklek, målarburken (som fyller ett helt område med färg), ett brett utbud av symboler och märken, ett verktyg som kan rita cirklar och fyrkanter, med mera. För mer precision kan man zooma in upp till 16 gånger och aktivera rutnät. Trots utbudet av hjälpmedel och funktioner visade jag mig snart vara ganska värdelös på att rita i WarioWare: D.I.Y., och förlitade mig istället på möjligheten att importera grafik från de medföljande minispelen.

Click here to view the embedded video.

Själva spelskapandet i WarioWare: D.I.Y. är överraskande enkelt, och så länge man tänker igenom vad man vill göra innan man börjar pilla på funktionerna stöter man sällan på några större problem. Skapandeprocessen i spelet bygger på händelser och dess effekter. Om A är sant, låt B inträffa. Om spelaren pekar på nyckelpigan, låt den börja röra sig uppåt. Om spelaren trycker på knappen, ta bort ett objekt och spela en ljudeffekt. Tack vare ett lättbegripligt gränssnitt går det både snabbt och enkelt att skapa dessa funktioner. Kruxet med de minispel man skapar i WarioWare: Do It Yourself är dock att de endast kan använda sig av Nintendo DS stylus; det går inte att bygga spel som spelas med konsolens knappar. Vill man exempelvis låta spelaren röra sig åt sidorna i ett minispel kan man inte låta honom spela med styrkorset. Istället måste man skapa objekt i spelet som spelaren pekar på för att förflytta sig. Det är en onödig och många gånger klumpig lösning.

Mikrospel – men bara för dig och dina vänner

Halva nöjet med att skapa något kreativt är att få visa upp det för andra personer, och WarioWare: Do It Yourself innehåller onlinefunktioner som låter dig dela med dig av dina skapelser till andra WarioWare: D.I.Y.-ägare. Tyvärr tar spelet inte konceptet hela vägen. Man kan ladda ned officiella mikrospel från Nintendo med ett enkelt knapptryck, men för att kunna dela dina mikrospel med andra spelare måste du först byta Friend Code med dem. Det finns officiella designtävlingar till vilka man kan skicka in spel för bedömning. De bästa spelen publiceras sedan genom Nintendo och kan laddas ned för att spelas, beundras och plockas isär. Det WarioWare: D.I.Y. verkligen behöver är dock ett system som låter spelare ladda upp minispel som andra spelare kan ladda ned och betygsätta. Det hade uppenbarligen varit enormt svårt för Nintendo att moderera ett sådant system, men den nuvarande onlinefunktionaliteten i WarioWare: D.I.Y. tar helt enkelt inte tillvara på spelets möjligheter.

Slutsats

WarioWare-serien har alltid varit lätt att rekommendera till de som gillar galna mikrospel. WarioWare: Do It Yourself bryter den traditionen. Om du bara vill spela mikrospel gör du bäst i att vända dig till något av de tidigare spelen i serien, då den här iterationen kretsar mer kring att skapa spel än att spela dem. Och även om du har ett intresse för speldesign och äger ett Nintendo DS är det värt att reflektera över de bristande möjligheterna till att dela med sig av sina mikrospel och ta del av andras. Trots onlinefunktionaliteten, och trots att minispelen man skapar inte kan använda Nintendo DS knappsats, är det dock svårt att argumentera mot det tillfredsställande i att experimentera med WarioWare: D.I.Y.:s väldesignade och lättanvända verktyg. Är du en kreativ Nintendo DS-ägare? Det här är ditt spel.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Recension: Iron Man 2 (DS)
2. Recension: Planet 51: The Game (DS)
3. Recension: Sonic & SEGA All-Stars Racing (DS)

Namnet ”Infinite Space” – oändlig rymd – kan vid första anblicken verka vara ännu en nonsenstitel på ett kufiskt japanskt rollspel, men den här gången lyckas den faktiskt berätta precis vad spelet innehåller. Platinum Games Nintendo DS-rymdrollspel Infinite Space är långt, komplext och mycket, mycket obarmhärtigt. Den höga tröskeln kommer att skrämma bort många, men om man uthärdar de första förvirrade timmarna kommer man lära sig att uppskatta den här rymdoperans utmanande gameplay, imponerande grafik och intressanta handling.

Infinite Space utspelas i en avlägsen framtid där människorna sedan länge har lämnat jorden och kolonialiserat rymden. I dess inledning introduceras vi till Yuri, en ung man som drömmer om att lämna sin hemplanet och utforska rymden men hindras av den blockad som planeten härskare har upprättat. När han väl lyckas ta sig genom blockaden dras han in i en intergalaktisk konflikt som riskerar att utplåna hela mänskligheten. Handlingen i Infinite Space kommer inte att vinna några priser för innovation, men med många vändningar och ett brett galleri av intressanta karaktärer utgör den ändå en av spelets starkaste sidor.

Micromanagement deluxe

Men det är inte bara handlingen som är något utöver det vanliga i Infinite Space. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att man i huvudsak ägnar sig åt tre olika aktiviteter i spelet: rymdresor, strider och underhållning av den flotta som man så småningom bygger upp.

När man landar på planeter får man möjlighet att ändra på alla aspekter av sin flotta och besättning, och tro mig – det finns många. Det finns flera olika sorters rymdskepp, alla med olika fördelar i olika situationer, och när man väl har skaffat ett rymdskepp kan man förbättra det genom att att skaffa fler beståndsdelar och nya besättningsmän. Man kan köpa ritningar till nya beståndsdelar i butiker eller få dem genom att hjälpa människor runt om i världen, och utöver de besättningsmän man får genom spelets handling träffar man folk under sidouppdrag som kan välja att följa med dig.

Det finns hundratals olika moduler att köpa, och varje modul påverkar ett rymdskepps egenskaper på olika sätt. Då man bara kan ha ett begränsat antal moduler i varje skepp gäller det att ha en klar bild på vad man kommer att använda skeppet till. På samma sätt kan man tilldela besättningsmän olika befattningar på skeppen, som pilot, navigeringsansvarig, artilleriansvarig, kock (!), och så vidare. Olika besättningsmän passar olika bra på olika befattningar beroende på vilka egenskaper de har, och genom att ha en väl avvägd besättning blir det en aning lättare att vinna strider. Tro mig, det kommer man att uppskatta.

Allt det här skulle kunna vara enormt överväldigande, men som tur är gör Infinite Space ett bra jobb med att introducera alla aspekter steg-för-steg. Man börjar med en ensam besättningsmedlem och ett enda skepp med ett fåtal moduler, och spelet låter allt smälta in ordentligt innan nya funktioner introduceras.

Ett komplicerat stridssystem

Hela syftet med att överhuvudtaget samla på sig skepp är naturligtvis att utforska rymden, vilket man ägnar större delen av spelet åt. Galaxerna är uppdelade i solsystem bestående av planeter, asteroidfält och teleportörer som sammanknyter de olika regionerna. Under resorna mellan planeterna kan man stöta på rymdpirater, men de är inte mycket mer än kanonmat och källor till erfarenhet och G; spelets valuta. Det enda problemet med rymdresorna är att spelets karaktärer sällan är särskilt tydliga med vart man ska och vad man ska göra, och även om de säger åt en att åka till en viss planet finns det ingen lista över planeterna att vända sig till. Många gånger tvingas man åka från planet till planet och hoppas att en mellansekvens kommer att aktiveras. Med en spelvärld så stor som den i Infinite Space är det ett stort problem.

Inget rymdrollspel är komplett utan episka strider, och Infinite Space är inget undantag. Platinum Games har skapat ett system som inte liknar något som jag har sett tidigare, och under spelets första timmar dog jag åtskilliga gånger för att jag inte förstod mig på det. Man kan använda tre olika manövrar: Vanlig attack, som skickar iväg en dos av det vapen som man har utrustat skeppet med, Barrage, som gör lika mycket skada som tre av den föregående, och Dodge, en passiv manöver som tillfälligt skyddar en från Barrage men gör att man tar extra skada om man träffas av en vanlig attack. Så långt är systemet ganska okomplicerat.

Något man dock måste ha i åtanke under stridens gång är Command gauge, en mätare som avgör hur många attacker man kan utföra. När man börjar varje strid är mätaren fylld till grön nivå, vilket innebär att man kan använda vanlig attack och Dodge. Beroende på hur utvilad besättningen är fylls mätaren på olika snabbt, och när den når röd nivå – dubbelt så mycket som grön nivå – kan man använda Barrage. På en symbol till höger kan man även se ungefär hur fylld motståndarens mätare är, vilket är till stor hjälp när man bestämmer sig för vilken taktik man ska använda under en strid. Ytterligare en faktor är avståndet mellan spelarens flotta och motståndarens. Man kan när som helst under striderna flytta sig fram och tillbaka på slagfältet, och vilka beståndsdelar man har avgör hur nära man måste vara för att kunna attackera. Längre fram i spelet får vissa fiender även egenskaper som aktiveras när man kommer för nära fienden, vilket man också måste ha i åtanke.

Det är kort sagt ganska komplicerat, och även om spelet försökte guida mig genom snårskogen av mätare och olika attacker dröjde det ett par timmar innan jag verkligen fick koll på allt. Vid det laget hade jag hunnit dö åtskilliga gånger. Det är svårt att uppnå den balans mellan enkelt och svårt som gör ett spel utmanande, och i Infinite Space lutar vågen alldeles för mycket åt det senare. Med det sagt; när man väl har lärt sig hur alla aspekter av stridssystemet i Infinite Space fungerar och går segrande ur även de svåraste striderna känner man sig som en riktig mästertaktiker. Det är förbaskat tillfredsställande, och definitivt värt timmarna av frustration i spelets inledning.

Ett universum i din ficka

Det är inget Mass Effect 2, men med Nintendo DS hårdvara i åtanke är Infinite Space fortfarande ett anmärkningsvärt snyggt spel. Mängden modeller, sprites, bakgrunder och unika planeter är svindlande. Striderna kan följas i 3D-perspektiv ur olika kameraperspektiv på den övre skärmen, eller från flaggskeppets brygga på den nedre. Det enda problemet med grafiken är att kameran under striderna inte skalar tillbaka vyn i takt med att skeppen blir större, vilket förvisso illustrerar deras storlek men också gör att man knappt kan se någonting av det som händer på skärmen.

Spelets ljud är dessvärre inte lika välgjort. Soundtracket passar spelets tema men känns (med ett fåtal undantag) oinspirerat, och både soundtracket och ljudeffekterna har överkomprimerats. Vissa av ljudeffekterna som spelas under striderna är mer sprak än ljud. Det finns lite röstarbete utspritt här och där, men på grund av ljudmixen är det svårt att höra den över bakgrundsmusiken. Baserat på det lilla jag kunde uppfatta är det dock ingen större förlust.

Slutsats

Infinite Space har en hög tröskel. Det är långt (över 40 timmar), det är svårt och har en lång inlärningsprocess. Många kommer inte att vara villiga att ha överseende med sådana egenheter, men om du uthärdar de första timmarna kan du räkna med en unik titel som bjuder på en engagerande handling och utmanande gameplay. Om du frågar mig är det en tröskel som är väl värd att bestiga.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Planitum Games Infinite Space får datum
2. Trailer: Infinite Space (DS)
3. Recension: Planet 51: The Game (DS)

Sedan Super Mario Kart släpptes till Super Nintendo 1992 har ”Go-kart-racing med kända karaktärer från ett spelföretag” nästan utvecklats till en egen genre, och trots tappra försök från många håll har Nintendos Mario Kart-serie behållit statusen som den genrens härskare. Först idag, 18 år efter att Super Mario Kart släpptes, lyckas konkurrenterna utveckla något som gör att Nintendos förstaplats plötsligt inte känns lika självklar längre. Med smart bandesign och ett brett utbud av funktioner är Sonic & SEGA All-Stars Racing den bästa go-kart-titeln till Nintendo DS sedan Mario Kart DS.

TV-spelsnostalgiker rejoice

Utvecklarna Sumo Digital försöker inte förklara eller rättfärdiga att 20 karaktärer från SEGA:s historia har fått för sig att sammanstråla och åka go-kart genom banor löst inspirerade av platser från de spel de kommer från. Det behövs inte någon. När jag låser upp B.D. Joe från Dreamcast-titeln Crazy Taxi och räknar mina dollar (som man tjänar genom att göra bra ifrån sig i tävlingarna) för att kolla när jag har råd med Opa Opa från Fantasy Zone är allt förlåtet. SEGA har grävt djupt i sin katalog av udda karaktärer, och även om vissa spel ofrånkomligen utelämnas – som Zaxxon och Virtua Cop – är resultatet skäl till glädje för alla TV-spelsnostalgiker.

Men man behöver inte ha varit med sedan tidernas begynnelse för att underhållas av Sonic & SEGA All-Stars Racing. Bilarna är snabba, kontrollerna tajta och banorna är med ett fåtal undantag mycket väldesignade. Att Sumo Digital har mer än inspirerats av Mario Kart DS är självklart och uppenbart. Dels tack vare att spelen har i princip identisk drifting – när man sladdar i kurvorna belönas man med en kort hastighetsboost – dels tack vare de attacker som man kan plocka upp på banorna, vilka så gott som samtliga har en motsvarighet i Nintendos racingtitel. Bananer har bytts ut mot koner, gröna skal är boxningshandskar och Sonics röda löpardojor är motsvarigheten till Mario Karts boost-svampar.

Click here to view the embedded video.

En aspekt av Mario Kart DS som Sumo Digital inte lyckades återskapa är dess multiplayer. Om man vill spela lokalt med en kassett i Sonic & SEGA All-Stars Racing kan man bara spela två spelare och ett race innan anslutningen bryts, och spellägena över Wi-Fi har alldeles för få banor och dessutom vissa problem med bildskärmsuppdateringen. Om man vill uppleva samtliga multiplayer-lägen måste man länka samman flera system med flera kassetter lokalt. Battle Mode-läget kan inte spelas på något annat sätt.

Slutsats

Sonic & SEGA All-Stars Racing har definitivt brister, främst vad gäller multiplayerfunktionerna, men det är fortfarande en väldesignad och enormt underhållande go-kart-titel som är mycket enkel att rekommendera. Om du har gått och väntat på uppföljaren till Mario Kart DS blir det förmodligen inte mycket bättre än så här.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Spela som din Mii i Wii-versionen av Sonic & SEGA All-Stars Racing
2. SEGA önskar oss en god jul med ny Sonic & SEGA All-Stars Racing-trailer
3. Recension: Planet 51: The Game (DS)

Railshooter-genrens renässans är här. Att sikta och skjuta på en skärm med en pistolliknande handkontroll har inte varit så här hett sedan nittiotalet, och vi har endast Nintendo Wii att skylla. Och Capcom, naturligtvis. Capcom gick i bräschen för railshooter-genren när den var som hetast, och när dess aktier nu plötsligt har börjat stiga igen tvekar inte Capcom att ta tillvara på tillfället. Resident Evil: The Darkside Chronicles är deras senaste satsning. Lyckas den här Nintendo Wii-titeln uppdatera genren och införa den i det tjugonde århundradet, eller börjar det bli dags att överväga tvångspensionering?

De flesta railshooters lägger fokus på snabb action och lämnar handlingen därhän. Resident Evil: The Darkside Chronicles är inte en av dem. Det här är en kärleksfull kram från Capcom till Resident Evil-seriens fans, fylld med referenser till gamla spel och berättelser som fyller i tomrummen i seriens totalt bananas handling. Om du har varit med sedan dess början är de långa dialogerna och mellansekvenserna säkert mycket intressanta och givande, men om dina erfarenheter med serien är begränsade till dess senare delar – vilket gäller för undertecknad – kommer du förmodligen att tröttna på att inte förstå någonting om någonting ganska snabbt.

Beprövade tricks

Man behöver dock inte vara insatt i Resident Evil för att veta att zombies är onda och gör sig bäst med ett par kulhål i pannan. Darkside Chronicles förlitar sig på beprövade railshooter-tricks utan att överraska nämnvärt, vilket innebär att antalet gånger man hoppar till under spelets gång kan räknas på ena handens fingrar. Om du ser en zombie ligga orörlig på marken kan du räkna med att den kommer att resa sig upp till nästa gång kameran svingar åt det hållet. Om ett område ser misstänksamt tomt ut kommer det inom några ögonblick att vara fyllt med zombies. Varje bana avslutas med en bossfajt, och till skillnad från resterande fiender i spelet kan bossarna vara riktigt utmanande.

Så The Darkside Chronicles må vara baserat på ett på gränsen till uttjatat koncept, och actionsekvenserna må avbrytas var och varannan minut av långrandiga dialoger och mellansekvenser, men nöjet i att skjuta aggressiva zombies, gigantiska spindlar och andra mutanter består. Möjligheten att uppgradera vapnen med de pengar man belönas med under spelets gång tillför också ett incitament till att återvända till redan genomspelade kapitel för en andra omgång. Helt felfritt är det dock inte. Capcom har försökt göra spelet mer stämningsfyllt genom att låta kameran simulera rörelserna hos ett människohuvud, men tar konceptet lite för långt – ibland är det svårt att överhuvudtaget kunna sikta på grund av att kameran skakar för mycket.

Den mest imponerande aspekten av Resident Evil: The Darkside Chronicles är dock varken gameplay eller handling, utan spelets grafikmotor, som har uppdaterats väsentligt sedan Resident Evil: Umbrella Chronicles och ritar upp ljuseffekter som ytterst få Wii-spel kan skryta med. Vissa problem med bildskärmsuppdateringen kan uppstå när man spelar kooperativt, men i enspelarkampanjen håller den sig alltid på en acceptabel nivå. Musiken, ljudeffekterna och dialogerna följer samma mönster – passerad godkänt utan att imponera.

Slutsats

Jag är kluven till Resident Evil: The Darkside Chronicles. Att fylla zombies med bly är alltid underhållande, men jag kunde inte vara mindre intresserad av de mellansekvenser och dialoger som Capcom har lagt in mellan actionsekvenserna. Om du är ett stort Resident Evil-fan med ett genuint intresse för seriens handling och dessutom råkar gilla railshooters är det här naturligtvis ett självklart köp. Om du struntar fullständigt i hur konflikten mellan Leon och Krauser började och bara vill skjuta zombies finns det bättre alternativ.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Sakurai imponerad av Resident Evil: Revelations
2. Resident Evil: The Mercenaries 3D utannonserat till 3DS
3. Resident Evil Zero till Wii den 22 januari

Oavsett vad man förväntar sig av Planet 51: The Game efter att ha tittat på dess omslag med en utomjording och en astronaut som kör bil är det här inte en billig Mario Kart DS-kopia. Utvecklaren Firebrand Games har valt den ambitiösa vägen genom att utveckla en öppen racingtitel som låter dig upptäcka staden från bioaktuella Planet 51 och bekanta dig med dess platser och karaktärer. Dessvärre är genomförandet långt ifrån lika imponerande som ambitionerna.

Handlingen i Planet 51: The Game är löst baserad på den bioaktuella film som spelet baseras på: Lem, en ung invånare på Planet 51, hjälper en bortkommen astronaut från jorden att ta sig tillbaka till sin hemplanet samtidigt som Lem försöker försvara sig mot översittare och vinna sin drömtjejs hjärta. Handlingen berättas genom stillbilder från filmen och textrutor, vilket i sig hade varit illa även utan de dåligt författade dialogerna. Om vi ska vara realistiska behöver man dock inte hänga med i handlingen för att kunna köra en bil från punkt A till punkt B, vilket man ägnar större delen av tiden i spelet åt.

Click here to view the embedded video.

Till skillnad från många andra spel av den här typen kan man i Planet 51: The Game aldrig lämna tryggheten bakom ratten. Man ägnar hela spelet åt att köra bil. I spelets början utforskar Lem staden med en moped, men varefter man klarar av uppdrag och samlar poäng – vilket man även kan göra genom att hoppa över bilar och hitta mynt – kan man byta upp sig till bättre fordon som tål mer och har en högre maxhastighet. Trots de högre hastigheterna blir dock bilarna aldrig speciellt underhållande att köra, till stor del tack vare de klumpiga kontrollerna och låga hastigheterna. En ganska stor brist i ett racingspel.

Slutsats

Firebrand Games har gjort vad de har kunnat med variationen av uppdrag, men oavsett om man ska köra genom checkpoints, ta sig till en plats på en viss tid eller hämta/lämna olika föremål handlar Planet 51: The Game så gott som uteslutande om att köra från punkt A till punkt B i ointressanta fordon. Släng in en illa presenterad handling, en (förvisso existerande) tunn multiplayerdel och kraftiga problem med bildskärmsuppdateringen så har du ett spel som inte bör inhandlas av någon annan än filmens absolut största fans.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Recension: Sonic & SEGA All-Stars Racing (DS)
2. Recension: Infinite Space (DS)
3. Recension: Iron Man 2 (DS)

New Super Mario Bros. Wii må inte vara världens snyggaste titel på ett spel, men den berättar åtminstone vad man behöver veta om Nintendos stora jultitel. Det är nytt, det är Super Mario Bros. och det släpps till Nintendo Wii. Nostalgikern i mig vill säga att det är allt du behöver veta för att bege dig till butiken, men det hade varit ganska ansvarslöst av mig. New Super Mario Bros. Wii plockar upp bollen från Nintendo DS-titeln New Super Mario Bros. från 2006, med allt vad det innebär med insamlande av stora guldmynt och nya kostymer. Den största nyheten i New Super Mario Bros. Wii är dock att fyra spelare kan ta sig an spelets banor samtidigt. Galet är bara förnamnet.

Efter 20 år med Super Mario Bros.-serien behöver handlingen ingen närmare introduktion. Svamprikets prinsessa Peach kidnappas, och Mario med vänner måste rycka ut och övervinna nio världar – ökenvärld, strandvärld, isvärld, det vanliga utbudet – bestående av 88 banor och besegra Bowser och Koopa-syskonen för att rädda henne. Till sin hjälp har de återkommande power-ups som eldblomman och minisvampen som gör Mario liten, men också nyheter som isblomman, som gör att Mario kan kasta isbollar som fryser in fiender i isblock, propellerdräkten som låter Mario flyga upp i luften när man skakar på handkontrollen och pingvindräkten som gör att Mario kan glida långa sträckor på is och kasta isbollar.

En nostalgisk resa down memory lane

Men trots nya kostymer och ett par funktioner från New Super Mario Bros. är det här fortfarande ett Super Mario Bros.-spel. Du börjar längst till vänster på banan och ska hoppa på goombas, samla mynt och krossa block hela vägen till flaggan i andra änden. På många sätt och vis är det naturligtvis det bästa med spelet. Nintendo tar min barndom, packar in den i en ny förpackning och säljer tillbaka den till mig. Med det sagt är New Super Mario Bros. Wii långt ifrån ett ihopslängt hafsjobb. Tvärtom, med de nya kostymerna, rörelserna och nya, fräscha idéer i bandesignen är det här ett av Nintendos bästa first-party-titlar på mycket länge.

Det finns två sätt att spela New Super Mario Bros. Wii. Snabbt och vårdslöst, eller långsamt och försiktigt. Oddsen för att man överlever är naturligtvis högre om man väljer det senare, men man samlar på sig tillräckligt många extraliv under spelets gång för att komma undan med att låtsas som att man är odödlig och hela tiden rusa framåt i full fart. Skulle man fastna på någon bana och dö åtta gånger i rad kommer spelet att erbjuda sig att spela banan åt en. Vill man kan man avbryta funktionen, Super Guide, efter att den har hjälp dig förbi de svårare delarna av banan, och man får då fortsätta spela där Super Guide slutade. Såvida man inte är en total nybörjare till Super Mario Bros. kommer man dock förmodligen inte behöva använda funktionen mer än någon enstaka gång. New Super Mario Bros. Wii är ofta utmanande, men aldrig frustrerande.

Fler har roligare

Man kan också ta sig an New Super Mario Bros. Wii med tre andra spelare, som då tar på sig rollerna som Luigi och två Toads. Nintendo vill kalla det här läget kooperativt. Det är det inte. Även om målet fortfarande är att ta sig från den ena änden av banorna till den andra förvandlar det New Super Mario Bros. Wii till ett helt nytt spel. Kameran följer den spelare som är längst till höger på banan, och om man hamnar för långt bakom och försvinner ur bild får man finna sig i att förlora ett liv. Kombinera det med spelare som råkar knuffa (eller kastar) ned varandra i bottenlösa hål, slåss om power-ups och tävlar om att hitta extraliv så inser man snart att precisionshoppande inte har någon plats i New Super Mario Bros. Wiis flerspelarläge. Det är galet intensivt och förbaskat roligt.

Med det sagt är det inte omöjligt att samarbeta i New Super Mario Bros. Wii, och vissa av spelets banor är designade för att uppmuntra spelare att hjälpa varandra att nå nya områden och hitta speciella utgångar. Att faktiskt koordinera sådana ambitiösa uppvisningar i gymnastik krävde dock mer tålamod än jag kunde frammana. Behovet av kommunikation är naturligtvis centralt om man vill kunna ta sig genom banorna helskinnade, vilket skulle kunna användas som ett argument för varför New Super Mario Bros. Wii saknar möjligheten att spela flerspelarläget över nätet. Med tanke på att många Nintendo Wii-spel har haft problem med bildskärmsuppdateringen i online multiplayer skulle det förmodligen ha blivit svårt att klara av vissa av de svårare banorna över nätet, men det är fortfarande en funktion som jag gärna hade sett i New Super Mario Bros. Wii.

Vad gäller presentation ser New Super Mario Bros. Wii helt okej ut, men det klarar inte riktigt av närmare inspektioner. Speciellt spelarkaraktärerna hade en tendens att se lite udda och oskarpa ut. Även om grafikmotorn inte är konsolens mest imponerande bibehåller New Super Mario Bros. Wii dock den färgglada och inbjudande design som har präglat serien under åren, och vissa av banorna är verkligen en fröjd att titta på. Musiken och ljudeffekterna kräver efter 20 år ingen närmare inspektion; allt är med få undantag nya inspelningar av gamla bekanta låtar och ljudeffekter från seriens historia.

Slutsats

Trots att New Super Mario Bros. Wii innehåller ”New” i titeln är det här inte en total pånyttfödelse för serien, men tack vare de nya power-upsen och det hysteriska multiplayerläget är det fortfarande ett av de absolut bästa spelen till Nintendo Wii. Oavsett om du har vänner att spela med eller föredrar att rädda svampriket på egen hand är New Super Mario Bros. Wii julens mest självklara köp.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Shigeru Miyamoto förklarar bristen på online-multiplayer i New Super Mario Bros. Wii
2. Reggie ville ha onlinespel i New Super Mario Bros. Wii
3. Så ser New Super Mario Bros. Wii ut i 720p

När Nintendo tillkännagav Grand Theft Auto: Chinatown Wars till Nintendo DS förra året visste medlemmar av spelpressen inte riktigt vad de skulle tro. Nintendo DS kritiserades ofta för bristen på spel riktade till hardcore-publiken, men å andra sidan hade inte någon utvecklare lyckats göra ett spel i stil med dem i Grand Theft Auto-serien på konsolen. Tvivlare trodde att resultatet skulle bli ett nedbantat hafsjobb, utan den känsla för den kombination av tät stämning och underhållande gameplay som har präglat serien. Efter åtskilliga timmar med Chinatown Wars kan jag konstatera att inget kunde ha varit längre från sanningen. Den senaste titeln i GTA-serien är inte bara en stark kandidat till årets Nintendo DS-spel, utan också ett av de bästa Grand Theft Auto-spelen någonsin.

I Chinatown Wars inledning introduceras vi till den unge mannen Huang Lee, vars far, en ledare i den japanska maffian, nyligen har blivit mördad. Per familjens tradition måste svärdet Yu-Jian överlämnas till dess nästa överhuvud, som råkar vara Huangs farbror i Liberty City. Huang bestämmer sig lämna över svärdet personligen, och som man kan tänka sig börjar saker och ting snart gå snett. Huang blir attackerad, förlorar svärdet och lämnas att dö i Liberty Citys hamn. Huang bestämmer sig snart för att återvinna familjens heder, och påbörjar en resa genom Liberty Citys undre värld i jakt på svärdet och på dem som tog det från honom.. Handlingen tar ett par vändningar under spelets gång, men blir aldrig särskilt djup – till stor del på grund av att mellansekvenserna, om än stilistiska, består av sparsmakat animerade 2D-bilder utan röstskådespeleri som inte lyckas skänka karaktärerna särskilt mycket personlighet.

Tillbaka till Liberty City

Med det sagt ligger Chinatown Wars styrka inte i dess handling, utan i den stad det utspelas i, sakerna man kan göra i den och i grafikmotorn som håller ihop hela paketet. Rockstar har tagit Grand Theft Auto IV:s Liberty City, plockat bort en ö och lyckats trycka in resten av staden i en DS-kassett. Mycket lite har gått förlorat på vägen. Liberty City är fortfarande en i högsta grad levande stad som har fyllts till bredden med minnesvärda platser och karaktärer, och som alltid är det ett nöje i sig att låna en lägligt parkerad bil och bara utforska Liberty Citys många skrymslen och vrår. Något som bidrar till nöjet i att upptäcka staden är spelets grafikmotor, som har gjort det möjligt för Rockstar att skapa en stad vars detaljrikedom saknar motsvarighet på Nintendo DS. Detaljrikedomen resulterar dock även i att spelet ibland får problem med att hålla bildskärmsuppdateringen under kontroll.

Trots att Grand Theft Auto: Chinatown Wars delar fågelperspektivet med de äldsta spelen i serien ligger upplägget betydligt närmare senare titlar i serien. Även om man har en stad att utforska på eget bevåg ligger fokus på uppdragen, som måste klaras av för att handlingen ska fortsätta. Repetition har varit ett klassiskt klagomål att framföra mot GTA-serien, men i och med att Chinatown Wars är ett så pass kort spel med seriens mått mätt hinner man inte tröttna på de olika uppdragstyperna innan spelet låter en pröva något nytt. Sidouppdragen återvänder naturligtvis också, och om det börjar bli tomt i plånboken eller man har lite tid att döda kan man köra taxi eller ambulans, leverera mat, köra go-kart, sno bilar från Ammu-Nation och mycket annat.

En annan aspekt av Chinatown Wars som börjar som ett litet sidouppdrag men snart blir både omfattande och mycket beroendeframkallande är drogförsäljningen, som låter spelaren köpa och sälja droger till olika försäljare runt om i staden. Grundregeln: Köp billigt, sälj dyrt. Varefter man blir bekant med fler och fler langare börjar de tipsa om vilka droger de har överskott eller stort behov av, vilket resulterar i att man snart springer fram och tillbaka genom staden på jakt efter de bästa priserna och mest desperata köparna. En lovande affär kan dock förvandlas till en beslagtagen arsenal, ett förlorat drogförråd och en rejäl böteslapp om polisen får nys om affären. Som tur är kan man gömma inhandlade droger i de bostäder man samlar på sig runt om i staden i väntan på att marknaden vänder.

Click here to view the embedded video.

Tack vare fågelperspektivet i Grand Theft Auto: Chinatown Wars har spelet fått ett befriande enkelt kontrollsystem. Man rör sig till fots och styr fordon med styrkorset, kontrollerar kameran och markerar fiender med axelknapparna och använder allt annat med A, B, Y och X. Styrkorset är dessvärre inte riktigt tillräckligt känsligt för att det ska kännas bekvämt att styra spelaren när han inte befinner sig i ett fordon, och även med kamerakontrollen på axelknappen – som vrider kameran så att den riktas åt samma håll som spelaren – händer det ofta att höga skyskrapor döljer det som händer på marknivå. Byggnaderna tillför mycket till stadens känsla, men det är inte något som jag är villig att unna spelet efter att i åtanke när man precis dog för att man inte kunde se spelarkaraktären.

Minispel på rätt sätt

Utöver de vanliga kontrollerna innehåller Chinatown Wars även flera minispel som låter spelaren plocka fram stylusen. Minispel är inget man vanligtvis förknippar med Grand Theft Auto, men till skillnad från många andra titlar på Nintendo DS lyckas Chinatown Wars hålla minispelen relevanta till det spelaren gör. För att stjäla en parkerad bil måste man ta bort skruvar för att få fram en panel och tvinna samman koppartråden från två sladdar. Nyare och snabbare bilar har mer avancerade lås. Man monterar också krypskyttegevär, slår sönder lås, desarmerar bilbomber, styr en lastkran, och mängder med andra saker. Dessa minispel tar aldrig mer än några sekunder att spela, och de förekommer så pass sällan att de förblir små trevliga avbrott snarare än irrationsmoment.

Något som dock var orsak till irritation under eldstriderna i Chinatown Wars är hur Rockstar har valt att hantera projektiler. För att kasta en handgranat, Molotov Cocktail eller flashbang pekar man på ikonen med stylusen och drar den i den riktningen man vill kasta. Ju längre ut man drar den, desto längre kastar man. Det fungerar utmärkt när man inte behöver oroa sig för att bli attackerad av någon, men om man befinner sig i en eldstrid med halva Liberty Citys polisstyrka och sträcker sig efter stylusen, drar ut en bana för handgranaten, kastar den och stoppar tillbaka stylusen är man död innan handgranaten når marken. Alternativet är att använda tummen, vilket tidigt visade sig vara en smula mer oprecist. På första försöket råkade jag kasta handgranaten precis framför fötterna på den person jag skulle hålla vid liv.

Grand Theft Auto: Chinatown Wars är ett betydligt kortare spel än andra titlar i Grand Theft Auto-serien. Jag spelade igenom det på ungefär tio timmar, och då ägnade jag en hel del tid åt att pröva olika miniuppdrag och att handla med droger. Hoppar man över sånt och går direkt från uppdrag till uppdrag kan man förmodligen spela igenom det på drygt fem timmar, och väljer man att göra precis allt i spelet kan man förmodligen räkna med minst 20 timmar speltid. Om man tröttnar på vad enspelarkampanjen har att erbjuda kan man även möta andra spelare lokalt i death match och bilracing.

Slutsats

Gammalt möter nytt när Rockstar Games tar de bästa aspekterna av en av världens populäraste spelserier, anpassar dem efter Nintendo DS unika kontrollsystem och målar upp allt med en grafikmotor som får alla andra Nintendo DS-spel att dra en papperspåse över huvudet. Det har sina brister, men med allt taget i åtanke råder det ingen tvekan om att Grand Theft Auto: Chinatown Wars är ett av de bästa Nintendo DS-spelen hittills.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Take-Two diskuterar Chinatown Wars-försäljningen
2. Dunaway: Chinatown Wars försäljning berodde på marknadsföringen
3. Lego Star Wars III: The Clone Wars tillkännagivet

Nästan två år har passerat sedan Clover Studios svansång Okami släpptes till PlayStation 2. Hideki Kamayas actionäventyr hyllades för dess intressanta handling, den unika designen och spelets innovativa spelmekaniker, men trots att Okami höjdes till skyarna av kritiker översattes de höga betygen aldrig till höga försäljningssiffror. Tillsammans med God of War: Chains of Olympus-utvecklarna Ready at Dawn har Capcom laddat om och gör ett nytt försök – på Nintendo Wii. Och magin har inte gått förlorad.

Handlingen i Okami är rättfram och enkel, men lyckas genom charmerande karaktärer, underhållande dialoger och en inbjudande, levande värld likväl engagera. Som solgudinnan Amaterasu, förkroppsligad i en vit varg, är det upp till dig att rädda Nippon från draken Orochi och den ondska som den har spridit över landet. Amaterasu själv förblir tyst genom hela spelet, och lämnar konversationerna åt den lilla varelsen Issun som agerar sidekick och bjuder på comic relief när handlingen börjar bli väl högtravande. Stora delar av handlingen i Okami presenteras genom dialoger, och då spelet saknar röstskådespelare kommer man att ägna mycket tid åt att stirra på textrutor. Speciellt under spelets inledande timme blir det väl mycket läsning.

Vattenfärg för nybörjare

När Clover Studios först började jobba på Okami planerade de att spelet skulle ha fotorealistisk grafik, men en tid in i utvecklingen insåg de att en sumi-e-stil skulle passa spelets tema bättre och dessutom vara mer optimerad för PlayStation 2:s hårdvara. Deras nya mål var att få varje scen att se ut som en vattenmålning, och under arbetets gång började de reflektera över möjligheterna i att låta spelaren få vara med och skapa spelvärlden istället för att bara titta på den. Ur den idén föddes Celestial Brush; en funktion som förvandlar spelvärlden till en sepiafärgad målarduk som spelaren kan interagera med genom penseldrag.

I spelets inledning kan man bara använda penseln till att attackera demoner och ha sönder föremål, men under spelets gång lär sig Amaterasu tekniker som låter henne trolla fram näckrosblad som kan användas som vattenplattformar, bomber som kan spränga hål i väggar, reparera trasiga föremål, manipulera vinden, förvandla natt till dag och återuppliva döda träd. Vissa träd är kopplade till trädgudinnan Sakuya som frammanade Amaterasu i spelets inledning, och när man återupplivar dem belönas man med en film som visar hur liv – illustrerat med mängder av blommor – strömmar från trädet och fördriver ondskan från området. Förrenderat eller inte; det är en fantastisk effekt.

Ett av de få klagomål som framfördes mot PlayStation 2-versionen av Okami handlade om att det var svårt att kontrollera penseln med en styrspak, och att Celestial Brush-funktionen inte alltid kände igen det man ritade på målarduken. Många hoppades att det problemet skulle lösas genom Nintendo Wiis rörelsekontroller. Domen? WiiMoten är definitivt en bättre pensel än PS2:s styrspak, med Okami har fortfarande svårt att känna igen mina streck och cirklar. Det problemet uppstod särskilt många gånger när jag skulle få vissna träd och blommor att blomma genom att rita en cirkel kring runt dem. Många gånger tog det ett par försök, och när jag väl lyckades tyckte jag att cirkeln såg likadan ut som de jag ritade tidigare och som inte accepterades.

Ett mycket vackert spel

Så, dags att konstatera det uppenbara: Okami är ett mycket vackert spel. Jag vet att ”snyggt” är den term som vanligtvis används i sådana här sammanhang, men det känns som att den inte riktigt gör Okamis presentation rättvisa. Clover Studios ambition var att skapa en levande målning. Jag inte vill ge mig in i frågan om huruvida spel är konst, men jag vågar påstå att de har lyckats. Allt från spelets miljöer till designen på enskilda karaktärer känns levande och inbjudande, och även om konverteringen från PlayStation 2 till Nintendo Wii har medfört en del problem med bildskärmsuppdateringen är Okamis presentation precis lika imponerande nu som för två år sedan.

Mitt lager av adjektiv börjar bli tomt, men att recensera Okami utan att nämna musiken hade varit ett grovt tjänstefel. Spelets soundtrack har komponerats av bland annat Masami Ueda och Hiroshi Yamaguchi, två av spelvärldens mest notoriska kompositörer, och varje låt reflekterar stämningen i det område eller den sekvens man befinner sig i mästerligt. Låten som spelas under striden med den sista bossen – ”The Sun Rises” – är något i hästväg. Ljudeffekterna står inte ut riktigt lika mycket, utan gör det som förväntas av dem utan att överraska.

Slutsats

Under utvecklingen av Nintendo Wii-versionen av Okami har spelvärlden delats upp i två läger: De som tycker att Ready at Dawn bör lägga till nya saker i spelet, och de som tycker att studion ska nöja sig med att enbart konvertera PlayStation 2-versionen. Jag tillhör de senare. Varje beståndsdel av Okami – handlingen, gameplayet, presentationen, musiken – smälte samman till en helhet som är en av de mäktigaste från den förra konsolgenerationen, och jag ser ingen anledning att laga det som inte är trasigt. Med det sagt; Nintendo Wii-versionen av spelet är inte så pass annorlunda att du som spelade Okami för två år sedan absolut måste pröva det igen. Alla andra bör genast bege sig till närmaste spelbutik.

Betygsinformation

Relaterat:

1. Hideki Kamiya var intresserad av att göra en Okami-uppföljare
2. Recension: Resident Evil: The Darkside Chronicles (Wii)
3. Recension: New Super Mario Bros. Wii