Följ vår...

Recension: Iron Man 2 (DS)

Iron Man

Ännu en superhjältefilm, ännu ett filmbaserat spel. Samtidigt som Iron Man 2 gör premiär på biografer runt om i Sverige skeppar SEGA spel baserade på filmen till spelbutikerna. Med tanke på att föregångaren sågades universellt tog jag mig an Nintendo DS-versionen av Iron Man 2 med låga förväntningar, och spelet lyckas inte överraska. Iron Man 2 DS har ett par intressanta idéer, men ett illa genomtänkt kontrollsystem och en plågsamt hög svårighetsgrad knuffar det farligt nära ospelbarhetens gräns.

Handlingen i Iron Man 2 DS är orelaterad till handlingen i filmen, och berättar hur Tony Stark – Iron Man – motvilligt blir engagerad i en konflikt mellan spionorganisationen S.H.I.E.L.D. och ryska separatister ledda av General Shatalov. Handlingen berättas genom dialoger mellan huvudrollsinnehavarna, och till skillnad från föregångaren saknar Nintendo DS-versionen av Iron Man 2 röstskådespelare. Dialogerna lyckas fånga karaktärernas personlighet, i synnerhet Tony Starks, men den gör ett dåligt jobb med att förklara handlingen och driva den vidare.

Nytt perspektiv, bekant resultat

En betydligt större skillnad mellan DS-versionerna av Iron Man och Iron Man 2 är att den senare är en 2D-plattformare. Rent konceptuellt känns det ganska självklart: Iron Man kan flyga, skjuta och slåss, vilket borde vara allt man behöver för att skapa en kompetent mash-up mellan, säg, Contra och R-Type. SEGA har dock en historia av att fumla bort sjävklara koncept. Och det är precis vad de gör i Nintendo DS-versionen av Iron Man 2.

Iron Man 2 DS

Innan varje bana får man välja om man vill spela som Iron Man, som är lättmanövrerad och snabb, eller War Machine, som är svårhanterlig men har en större och betydligt mer kraftfull arsenal. Oavsett vilken man väljer blir man dock snart varse att man inte har tillräckligt många fingrar för att kunna styra spelarkaraktären ordentligt. Iron Man 2 DS kräver att man använder axelknapparna, styrkorset, stylusen och ABXY-knapparna samtidigt, vilket är klumpigt när man ska ta sig framåt på spelets banor och fullkomligt omöjligt under dess löjligt svåra strider. Man dör. Gång på gång på gång. Det tog fyra försök och hela mitt förråd av svordomar innan jag klarade av den andra banan.

När man dör dyker ett pussel upp på skärmen, och lyckas man lösa det innan tiden tar slut fylls hälosmetern och man får fortsätta spela där man dog. Misslyckas man får man börja om vid banans början. Jag kan föreställa mig att den här funktionen delvis hade kunnat väga upp den orättvisa svårighetsgraden, men spelet försöker aldrig förklara hur pusslet fungerar. Efter att jag hade konsulterat manualen och prövat ett par gånger började jag förstå vad spelet ville att jag skulle göra, men om jag inte skulle recensera spelet hade jag gett upp långt innan dess.

Iron Man 2

Med det sagt finns det vissa aspekter av Iron Man 2 DS som är intressanta. Mellan uppdragen återvänder Tony Stark till sitt laboratorium, där man kan använda de poäng man samlar in till att låsa upp nya attacker och rörelser, titta på serietidningsomslag man har hittat på banorna och ta sig an olika utmaningar i en simulator. Man kan också spela igenom gamla uppdrag en gång till. Alla välkomna funktioner, men jag frågar mig ändå om tiden utvecklarna lade ner på extrafunktionerna inte borde ha investerats i att göra spelet spelbart istället.

Slutsats

Vilket osökt för mig till huvudfrågan: Är Iron Man 2 DS spelbart? Knappt. Striderna är orättvisa, minispelet som startas när man dör förklaras aldrig närmare och kontrollsystemet verkar vara anpassat efter någon med tre händer. Tar man sig tiden, pengarna och tålamodet att ändå ge Iron Man 2 en chans kommer man att hitta ett visst nöje i dialogerna, men är det värt det? Nja.

Skriv en kommentar till artikeln

Copyright © Anders NorénKontakta mig