Följ vår...

Recension: Infinite Space (DS)

Namnet ”Infinite Space” – oändlig rymd – kan vid första anblicken verka vara ännu en nonsenstitel på ett kufiskt japanskt rollspel, men den här gången lyckas den faktiskt berätta precis vad spelet innehåller. Platinum Games Nintendo DS-rymdrollspel Infinite Space är långt, komplext och mycket, mycket obarmhärtigt. Den höga tröskeln kommer att skrämma bort många, men om man uthärdar de första förvirrade timmarna kommer man lära sig att uppskatta den här rymdoperans utmanande gameplay, imponerande grafik och intressanta handling.

Infinite Space utspelas i en avlägsen framtid där människorna sedan länge har lämnat jorden och kolonialiserat rymden. I dess inledning introduceras vi till Yuri, en ung man som drömmer om att lämna sin hemplanet och utforska rymden men hindras av den blockad som planeten härskare har upprättat. När han väl lyckas ta sig genom blockaden dras han in i en intergalaktisk konflikt som riskerar att utplåna hela mänskligheten. Handlingen i Infinite Space kommer inte att vinna några priser för innovation, men med många vändningar och ett brett galleri av intressanta karaktärer utgör den ändå en av spelets starkaste sidor.

Micromanagement deluxe

Men det är inte bara handlingen som är något utöver det vanliga i Infinite Space. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att man i huvudsak ägnar sig åt tre olika aktiviteter i spelet: rymdresor, strider och underhållning av den flotta som man så småningom bygger upp.

När man landar på planeter får man möjlighet att ändra på alla aspekter av sin flotta och besättning, och tro mig – det finns många. Det finns flera olika sorters rymdskepp, alla med olika fördelar i olika situationer, och när man väl har skaffat ett rymdskepp kan man förbättra det genom att att skaffa fler beståndsdelar och nya besättningsmän. Man kan köpa ritningar till nya beståndsdelar i butiker eller få dem genom att hjälpa människor runt om i världen, och utöver de besättningsmän man får genom spelets handling träffar man folk under sidouppdrag som kan välja att följa med dig.

Det finns hundratals olika moduler att köpa, och varje modul påverkar ett rymdskepps egenskaper på olika sätt. Då man bara kan ha ett begränsat antal moduler i varje skepp gäller det att ha en klar bild på vad man kommer att använda skeppet till. På samma sätt kan man tilldela besättningsmän olika befattningar på skeppen, som pilot, navigeringsansvarig, artilleriansvarig, kock (!), och så vidare. Olika besättningsmän passar olika bra på olika befattningar beroende på vilka egenskaper de har, och genom att ha en väl avvägd besättning blir det en aning lättare att vinna strider. Tro mig, det kommer man att uppskatta.

Allt det här skulle kunna vara enormt överväldigande, men som tur är gör Infinite Space ett bra jobb med att introducera alla aspekter steg-för-steg. Man börjar med en ensam besättningsmedlem och ett enda skepp med ett fåtal moduler, och spelet låter allt smälta in ordentligt innan nya funktioner introduceras.

Ett komplicerat stridssystem

Hela syftet med att överhuvudtaget samla på sig skepp är naturligtvis att utforska rymden, vilket man ägnar större delen av spelet åt. Galaxerna är uppdelade i solsystem bestående av planeter, asteroidfält och teleportörer som sammanknyter de olika regionerna. Under resorna mellan planeterna kan man stöta på rymdpirater, men de är inte mycket mer än kanonmat och källor till erfarenhet och G; spelets valuta. Det enda problemet med rymdresorna är att spelets karaktärer sällan är särskilt tydliga med vart man ska och vad man ska göra, och även om de säger åt en att åka till en viss planet finns det ingen lista över planeterna att vända sig till. Många gånger tvingas man åka från planet till planet och hoppas att en mellansekvens kommer att aktiveras. Med en spelvärld så stor som den i Infinite Space är det ett stort problem.

Inget rymdrollspel är komplett utan episka strider, och Infinite Space är inget undantag. Platinum Games har skapat ett system som inte liknar något som jag har sett tidigare, och under spelets första timmar dog jag åtskilliga gånger för att jag inte förstod mig på det. Man kan använda tre olika manövrar: Vanlig attack, som skickar iväg en dos av det vapen som man har utrustat skeppet med, Barrage, som gör lika mycket skada som tre av den föregående, och Dodge, en passiv manöver som tillfälligt skyddar en från Barrage men gör att man tar extra skada om man träffas av en vanlig attack. Så långt är systemet ganska okomplicerat.

Något man dock måste ha i åtanke under stridens gång är Command gauge, en mätare som avgör hur många attacker man kan utföra. När man börjar varje strid är mätaren fylld till grön nivå, vilket innebär att man kan använda vanlig attack och Dodge. Beroende på hur utvilad besättningen är fylls mätaren på olika snabbt, och när den når röd nivå – dubbelt så mycket som grön nivå – kan man använda Barrage. På en symbol till höger kan man även se ungefär hur fylld motståndarens mätare är, vilket är till stor hjälp när man bestämmer sig för vilken taktik man ska använda under en strid. Ytterligare en faktor är avståndet mellan spelarens flotta och motståndarens. Man kan när som helst under striderna flytta sig fram och tillbaka på slagfältet, och vilka beståndsdelar man har avgör hur nära man måste vara för att kunna attackera. Längre fram i spelet får vissa fiender även egenskaper som aktiveras när man kommer för nära fienden, vilket man också måste ha i åtanke.

Det är kort sagt ganska komplicerat, och även om spelet försökte guida mig genom snårskogen av mätare och olika attacker dröjde det ett par timmar innan jag verkligen fick koll på allt. Vid det laget hade jag hunnit dö åtskilliga gånger. Det är svårt att uppnå den balans mellan enkelt och svårt som gör ett spel utmanande, och i Infinite Space lutar vågen alldeles för mycket åt det senare. Med det sagt; när man väl har lärt sig hur alla aspekter av stridssystemet i Infinite Space fungerar och går segrande ur även de svåraste striderna känner man sig som en riktig mästertaktiker. Det är förbaskat tillfredsställande, och definitivt värt timmarna av frustration i spelets inledning.

Ett universum i din ficka

Det är inget Mass Effect 2, men med Nintendo DS hårdvara i åtanke är Infinite Space fortfarande ett anmärkningsvärt snyggt spel. Mängden modeller, sprites, bakgrunder och unika planeter är svindlande. Striderna kan följas i 3D-perspektiv ur olika kameraperspektiv på den övre skärmen, eller från flaggskeppets brygga på den nedre. Det enda problemet med grafiken är att kameran under striderna inte skalar tillbaka vyn i takt med att skeppen blir större, vilket förvisso illustrerar deras storlek men också gör att man knappt kan se någonting av det som händer på skärmen.

Spelets ljud är dessvärre inte lika välgjort. Soundtracket passar spelets tema men känns (med ett fåtal undantag) oinspirerat, och både soundtracket och ljudeffekterna har överkomprimerats. Vissa av ljudeffekterna som spelas under striderna är mer sprak än ljud. Det finns lite röstarbete utspritt här och där, men på grund av ljudmixen är det svårt att höra den över bakgrundsmusiken. Baserat på det lilla jag kunde uppfatta är det dock ingen större förlust.

Slutsats

Infinite Space har en hög tröskel. Det är långt (över 40 timmar), det är svårt och har en lång inlärningsprocess. Många kommer inte att vara villiga att ha överseende med sådana egenheter, men om du uthärdar de första timmarna kan du räkna med en unik titel som bjuder på en engagerande handling och utmanande gameplay. Om du frågar mig är det en tröskel som är väl värd att bestiga.

Skriv en kommentar till artikeln

Copyright © Anders NorénKontakta mig